Katie

Igår var alltså alla hjärtans dag, dagen då alla killar ska visa hur mycket de tycker om sin flickvän genom att hitta den coolaste blombuketten, men min älskling känner mig bättre än så. Jag tycker nämligen att dessa bara är deprimerande. Det är egentligen inte så konstigt som det låter, tänk såhär; skulle du vilja ha en fin död hamster liggandes i bokhyllan några dar innan den ruttnar bort? Nej, just det, varför då denna fascination av döende blommor?

Samma sak med julgranar, nån gång när jag är betydligt äldre, inte längre vill bo mitt i stan och flyttar till ett hus med tomt (om det nu nånsin händer) ska jag ha en fin julgran växandes utanför huset som jag kan klä varje år, men tills dess ska jag ha plastgran, inte en stackars nedhuggen sak som några veckor senare slängs ut helt brun och torr.

Dessa åsikter kommer inte från nån naturskyddsförening om ni tror det, utan från en sång. När jag var 3-4 år hade jag en favoritsång, den handlade om julafton. Och om en gran. Och om hur granen var grön och fin och alla barn dansade runt den, och sen kom tomten och alla fick paket och var jätteglada och tomten berömde granen för att den var så fin. Denna sång hade 2 eller 3 verser som man sjöng om och om igen.

Trodde jag, ja. En dag fick jag nämligen höra sången inklusive en sista vers jag tidigare inte vetat om. Den handlade om hur granen blev helt torr och brun och bröts sönder i småbitar för att lättare kunna tryckas ner i en säck för att slängas. Jag kunde knappt låta bli att börja gråta bara jag hörde någon nynna på första versen av sången i flera år efteråt.

Så det är väl sant som man säger, att saker som hände när man var liten sitter som inpräntade i ryggmärgen.

Här nedan syns iaf min fönsterbräda. I mitten står den (levande!) Orchideen jag fick av P igår, till vänster en lilja som jag fick av min gitarrlärare i Lund och till höger en palm som jag haft sedan den bara var ett skott. Hos mina föräldrar står en palm som jag haft sen jag var 15, den är typ 1x1x1m, men så fort jag har plats ska jag ha den hemma hos mig, det är så jag gillar blommor, levande och gärna med en personlig historia. 
 

 Jag och P i skogen på väg hem till honom från mig.
 (han halvblundar som för det mesta på foton)

Okej, jag erkänner, ja trodde faktiskt att jag efter gårdagens insikt faktiskt skulle vakna imorse och vara helt frisk, så var alltså inte fallet. Men det betyder inte att jag skrotar min teori. För som Robert Fritz skriver i "minsta motståndets väg" så tar förändringar i tankarna ett tag att visa sig. Dessutom har jag aldrig påstått att man kan bli frisk direkt om man tänker att man är det, utan bara att det kan gå snabbare/bättre (juste, så var det ja, jag måste verkligen börja ta till mig det jag tänker själv bättre).

I alla fall så mår jag bättre idag och tror definitivt (denna gång även ur en något mera objektiv synvinkel) att jag kommer att vara frisk nog att gå till skolan imorron, och kommer känna mig helt frisk till helgen. Så, vidare till dagens ämne;

Det är inte första gången jag nämner att jag skaaa va frisk till nu i helgen, och varför är nu detta så himla viktigt? Jo, första året jag va tesammans med Palle var han sjuk på alla hjärtans dag, andra året var vi båda sjuka, så mönstret skulle bli ganska tydligt om jag är sjuk nu på lördag. Och som insinuerat tidigare, ju fler ggr något har hänt, ju större är risken att ens egen inställning gör att det händer igen, alltså SKA jag också bli frisk till på lördag så att denna trend kan brytas (bortsett från att vi båda fortfarande kommer knapra penicillin då, men det räknas ju inte?).

Jag bestämde mig redan igår kväll att jag inte skulle gå till skolan idag, kände mig fortfarande allmänt sjuk (snuvig, lite feber, allmänt seg i kroppen), så jag tänkte att jag vilar en dag till så jag verkligen känner mig bra och inte blir sjuk fram och tillbaka igen. Denna ide misslyckades totalt, för på natten vaknade jag gång på gång med jätteont i halsen och nästan 39 graders feber. Detta kom alltså några timmar efter att jag själv insåg att jag faktiskt fortfarande var sjuk (funderade inte så mycket på det under helgen när jag ändå bara var hemma och mös med pojkvännen), och jag kan inte låta bli att undra om det faktiskt hade en inverkan?


Tre saker dyker upp i tankarna:

1. Det är ett allmänt känt faktum att deprimerade oftare blir sjuka, och då depression ju (bla?) ska innebära att man ser negativt på allt, så borde ju även negativa tankar i mindre utsträckning kunna ha samma effekt?

2. Uttrycket "fake it 'til you make it" har många betydelser men ska här ses som Henrik Fexeus beskriver det i sin första bok; hur vi inte bara fungerar så att (tex) när vi är glada så börjar vi le, utan även vice versa. Självklart märks dethär inte lika ofta då man ju sällan börjar asgarva när man är på dåligt humör, förutom de som faktiskt är medvetna om den nyss beskrivna mekanismen och gör det med flit så klart. Och om det nu är så lätt att manipulera känslor via fysiska rörelser, och vi har konstaterat att det fungerar åt båda hållen, varför skulle man då inte kunna manipulera sitt immunförsvar med sina tankar?

3. En kompis till mig (som jag inte ska nämna med namn då han skulle bli allt för mallig) intrudicerade för något år sedan mig för ett fenomen inom psykologi, som han iaf påstod har bevisats i forskningsstudier; Det finns tre tankestadier som spelar en stor roll i risken för att en begynnande sjukdom ska bryta ut, ju högre stadie, ju större är chansen att det aldrig kommer att hända. Det första motsvaras då av tanken "jag får inte bli sjuk", det andra av "jag kommer inte bli sjuk" och det tredje av att inte tänka på det alls.


Allt detta är inte svårt att känna igen om man tänker efter lite, tex blir man aldrig sjuk när man har mycket att göra, då hinner man inte tänka på det, utan det kommer efteråt, när man börjar fundera på hur stressad man har varit den senaste tiden, och tänker att "jag har ju faktiskt haft ont i halsen i nästan en vecka nu, snart kommer det väl bryta ut till något mer" odyl. När man däremot inte har så mycket för sig men ser fram jättemycket mot nåt som kommer att hända inom några dar så framkallar minsta snuva tankar som "nej, ja kommer bli sjuk igen, alltid ska det hända så att jag missar de viktigaste sakerna" och vips, så har man ännu ett bevis på att så är fallet.  


Så, inom modern psykologi kan man alltså hitta massvis med belägg för att ta sig upp och göra vanliga saker även när man är lite sjuk (dvs. jag har svårt att tro att det skulle kunna vara bra att springa maraton med 40 graders feber, men vem vet ens det?) faktiskt kan göra en frisk, men frågar man en läkare skulle denne säkert svara att man ska vila så fort man är det minsta förkyld. Hur motverkar dessa varandra, och var går gränsen (för jag blir mer och mer övertygad om att den faktiskt finns) till hur pass lite sjuk man ska vara för att psykologidelen ska vara mest effektiv? - Det vill jag se forskning på!