Lura kroppen?
Jag bestämde mig redan igår kväll att jag inte skulle gå till skolan idag, kände mig fortfarande allmänt sjuk (snuvig, lite feber, allmänt seg i kroppen), så jag tänkte att jag vilar en dag till så jag verkligen känner mig bra och inte blir sjuk fram och tillbaka igen. Denna ide misslyckades totalt, för på natten vaknade jag gång på gång med jätteont i halsen och nästan 39 graders feber. Detta kom alltså några timmar efter att jag själv insåg att jag faktiskt fortfarande var sjuk (funderade inte så mycket på det under helgen när jag ändå bara var hemma och mös med pojkvännen), och jag kan inte låta bli att undra om det faktiskt hade en inverkan?
Tre saker dyker upp i tankarna:
1. Det är ett allmänt känt faktum att deprimerade oftare blir sjuka, och då depression ju (bla?) ska innebära att man ser negativt på allt, så borde ju även negativa tankar i mindre utsträckning kunna ha samma effekt?
2. Uttrycket "fake it 'til you make it" har många betydelser men ska här ses som Henrik Fexeus beskriver det i sin första bok; hur vi inte bara fungerar så att (tex) när vi är glada så börjar vi le, utan även vice versa. Självklart märks dethär inte lika ofta då man ju sällan börjar asgarva när man är på dåligt humör, förutom de som faktiskt är medvetna om den nyss beskrivna mekanismen och gör det med flit så klart. Och om det nu är så lätt att manipulera känslor via fysiska rörelser, och vi har konstaterat att det fungerar åt båda hållen, varför skulle man då inte kunna manipulera sitt immunförsvar med sina tankar?
3. En kompis till mig (som jag inte ska nämna med namn då han skulle bli allt för mallig) intrudicerade för något år sedan mig för ett fenomen inom psykologi, som han iaf påstod har bevisats i forskningsstudier; Det finns tre tankestadier som spelar en stor roll i risken för att en begynnande sjukdom ska bryta ut, ju högre stadie, ju större är chansen att det aldrig kommer att hända. Det första motsvaras då av tanken "jag får inte bli sjuk", det andra av "jag kommer inte bli sjuk" och det tredje av att inte tänka på det alls.
Allt detta är inte svårt att känna igen om man tänker efter lite, tex blir man aldrig sjuk när man har mycket att göra, då hinner man inte tänka på det, utan det kommer efteråt, när man börjar fundera på hur stressad man har varit den senaste tiden, och tänker att "jag har ju faktiskt haft ont i halsen i nästan en vecka nu, snart kommer det väl bryta ut till något mer" odyl. När man däremot inte har så mycket för sig men ser fram jättemycket mot nåt som kommer att hända inom några dar så framkallar minsta snuva tankar som "nej, ja kommer bli sjuk igen, alltid ska det hända så att jag missar de viktigaste sakerna" och vips, så har man ännu ett bevis på att så är fallet.
Så, inom modern psykologi kan man alltså hitta massvis med belägg för att ta sig upp och göra vanliga saker även när man är lite sjuk (dvs. jag har svårt att tro att det skulle kunna vara bra att springa maraton med 40 graders feber, men vem vet ens det?) faktiskt kan göra en frisk, men frågar man en läkare skulle denne säkert svara att man ska vila så fort man är det minsta förkyld. Hur motverkar dessa varandra, och var går gränsen (för jag blir mer och mer övertygad om att den faktiskt finns) till hur pass lite sjuk man ska vara för att psykologidelen ska vara mest effektiv? - Det vill jag se forskning på!
