Zorbing (a.k.a. Katja och Palle går vilse i förorten)

Imorse när jag vakna hos Palle trodde jag att vi skulle ut till Södertälje och Zorba, som tur var kollade han mailen innan vi åkte och insåg att platsen blivit ändrad, och vi fick ta och reda ut hur vi skulle ta oss ut till Kumla gård.

Väl framme såg vi denna boll.. 


.. i vilken vi skulle rulla ner för denna backe..


..man klättrar in..


..spänner fast sig..


..och ler lite fint..

..tills bollen sätts i rullning.....


Jag skrek, och skrek, och SKREK, detta var INTE som att åka bergochdalbana, det var riktigt, riktigt, RIKTIGT läskigt.

Väl nere krockade vi in i ett hus, den delen var dock inte så farlig. Det läskiga var att kastas med huvet mot marken (visserligen med ett lager plastboll emellan, men ändå!) och bara sitta fast ordentligt i fötterna. Självklart stannade bollen också med öppningen neråt, så där hängde vi tills arrangörerna lyckades vrida den rätt, sen skakade jag så mycket att jag knappt kunde få loss spännena och mera ramlade än klättrade ut.

Vad gör man då efter en sån skräckupplevelse? Jo, då är det så finurligt att man från början har betalt för två rullningar.. så efter en 5 minuters återhämtnignspaus var det bara att klättra upp i backen igen.

Denna gång bytte vi plats så att jag satt baklänges. Vi klättrade in.. spände fast oss.. blev ivägknuffade.. jag skrek.. och blev tyst.. titta runt.. fundera lite.. och sa till Palle; dethär var ju inte alls lika läskigt.. men han såg bara livrädd ut, sen krocka vi in i huset igen (nej, det var inte meningen att det var där man skulle stanna).

Väl nere nere för gott bestämde vi oss för att gå till tunnelbanan i Alby istället för att ta bussen som vi gjort på ditvägen, att hitta gick dock sådär och vi virra in oss i något bostadsområde med likadanna hus överallt. Och nu är jag inte för fördommar, men dethär är fakta; att fråga om vägen på svenska eller engelska var svårare än när vi var i Bremen (i Tyskland) förra sommaren! Som tur var har pojkvännen en (stor) aning bättre lokalsinne än jag, så till slut kom vi fram iaf på egen hand.

Väl tillbaks i stan sken solen fortfarande så det blev att sitta på kajen i gamla stan och sedan promenera in mot centralen :)

Sedär, vi lever fortfarande :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0